Bilaga 1 Rapport från besök 19–23 januari 2006 hos Oberoende Kyrkan i Filippinerna, IFI

Rapport från partnerbesök i Filippinerna

Margareta Grape, Jonas Jonson, Johan Hasselgren

Bakgrund

Svenska kyrkan har sedan 1980-talet ett samarbete med den Oberoende Kyrkan i Filippinerna – IFI. För tio år sedan beslutade kyrkomötet, efter läronämndens prövning, att bifalla förslaget att upprätta full kyrkogemenskap med IFI och bekräfta relationen i ett konkordat.

I samband med frågestunden vid 2004 och 2005 års kyrkomöten restes frågor om hur IFI förhåller sig till den väpnade maoistiska gerillan i Filippinerna. Under kyrkostyrelsens föredragande vid kyrkomötet 2005, utlovades att kyrkokansliet i god tid inför 2006 års kyrkomöte, skulle utarbeta en rapport om förhållandena i Filippinerna. Med syftet att inhämta underlag till en sådan, genomförde utrikeschefen Margareta Grape, biskop emeritus Jonas Jonson och Asienhandläggaren Johan Hasselgren ett besök i Filippinerna i januari 2006.

Förutom samtal med Opispo Maximo Godofredo David och andra i IFI: s kyrkoledning samt rektorn vid IFI s teologiska seminarium i Urdaneta förde delegationen samtal med: svenske ministern Ulf Waldén, Norges ambassadör Ståle Thorstein Risa, Hollands ambassadör Robert Vornis, chefen för Reuters kontor i Manilla, John O’Callaghan, Benvenuto Icamina vid Wallace Business Forum, studentprästen Inger Anne Naterstad från den ekumeniska fredsplattformen i Norge, Professor Randolf David vid University of the Philippines, ärkebiskop Ignacio Soliba från the Episcopal Church in the Philippines, Rolando Llamas och Carlos Sixto, ordförande respektive internationell sekreterare i Akbayan, Ed de la Torre samhällsdebattör och folkbildare, Beth Nación och Franscisco Feliciano vid asiatiska institutet för liturgi och musik, samt missionärerna Margareta och Bosse Temnéus som har arbetat på Filippinerna i sju år.

Reflektioner (allmän analys samt analys med anknytning till mål och prioriterade områden):

Kort om Filippinerna

Filippinerna är en ung nation som på olika sätt präglats av kolonialism och frigörelse först från Spanien (1898) och sedan från USA (1946). Filippinerna är ett extremt ojämlikt land och stora delar av befolkningen lever i fattigdom. Den politiska och ekonomiska makten är koncentrerad till de jord- och kapitalägande familjerna, som uppges vara mellan två- och fyrahundra till antalet. Militären spelar en framträdande, men inte helt förutsägbar roll och är maktens yttersta garant. Landet är Asiens enda majoritetskristna land och den romersk-katolska kyrkan omfattar omkring 90 % av landets invånare.

Sydostasien präglas generellt av en mycket dynamisk ekonomisk utveckling men Filippinerna ligger långt efter den övriga regionen. Det finns förväntan på att gruvnäringen skall kunna utvecklas, likaså IT-sektorn. En växande del av exportintäkterna, ca 10 miljarder US$ 2005, utgörs av de pengar som utlandsarbetarna skickar hem till sina familjer. Bortåt 10 % av befolkningen arbetar utomlands, som hembiträden, sjömän, i fabriker, inom sjuk vården och andra serviceyrken runt om i världen. Trots att många av dessa har låga löner, är de ojämförligt högre än de löner de skulle kunna få i Filippinerna. Det leder bland annat till att läkare i stor mängd omskolar sig till sjuksköterskor för att arbeta på sjukhus i Saudiarabien, Hongkong eller Storbritannien.

Med den dramatiska befolkningstillväxten är urbaniseringen mycket stor. Bortåt 75 % av befolkningen bor i städer. Ändå är kravet på jordreform central för oppositionen. I ljuset av de jordägande familjernas dominans sedan flera hundra år, är det naturligt att kraven på omfördelning av land är central.

Politisk situation

Oppositionens krav på president Gloria Macapagal Arroyos avgång växer. Hon var vice president och tillträdde efter Joseph Estradas fall 1998. Även inom militären, särskilt bland yngre officerare, finns en växande kritik mot hennes oförmåga att hantera landets problem och den utbredda korruptionen. Under besöket surrade luften surrade av rykten om en nära förestående militärkupp. Syftet för en kupp beskrevs vara att avsätta president Arroyo, att komma till rätta med korruptionen och att förändra konstitutionen i riktning mot en tydligare parlamentarism. Ett eventuellt maktskifte skulle dock sannolikt inte innebära annat än att maktbalansen förändrades något mellan dem som nu ingår i den styrande eliten.

Arroyo deklarerade några veckor efter besöket, i början mars 2006, undantagstillstånd i Filippinerna. Hon hävdade att hon slagit ner planer på ett kuppförsök och arresterade militärer samt ett antal oppositionspolitiker. Undantagstillståndet hävdes efter någon vecka men händelserna har inte ökat förtroendet för att Arroyo kan staka ut en väg mot ökad politisk stabilitet och välstånd.

Under perioden 1965-86 styrdes landet av Ferdinand Marcos. 1972 införde han undantagstillstånd som satte mänskliga rättigheter ur spel och som omöjliggjorde öppen opposition. Organisationer förbjöds, tusentals människor sattes i fängelse och landet blev känt som en hård diktatur. Det växte fram en stark, opposition mot Marcosregimen. Universitetsstudenter, arbetare, intellektuella, katolska biskopar, nunnor och präster och protestantiska kyrkoledare – alla fann de varandra i en gemensam kamp mot diktaturen. Det maoistiska kommunistpartiet blev för många en gemensam politisk referenspunkt. Ett nätverk av frontorganisationer växte fram med olika stark anknytning till kommunistpartiet

Sedan Ferdinand Marcos föll 1986 har Filippinerna haft relativ politisk frihet, med val till presidentposten, kongressen och senaten. Demokratin har dock tydliga brister i den mening att de redan inflytelserika kan manipulera systemet och exempelvis köpa röster. När diktaturen tog slut förändrades det politiska landskapet. Några inom vänstern valde att utnyttja det politiska utrymme som gavs och bröt med kommunistpartiet. Den stora splittringen inom kommunistpartiet kom dock 1993-94 efter Östeuropas sammanbrott. Partiledningen hävdade att dessa händelser inte hade någon bäring alls på den politiska kampen. Den stora grupp som till slut bröt sig ur menade dock att man måste ta möjligheterna att agera inom det existerande systemet på allvar och att maoismen inte svarade mot Filippinernas behov.

Det finns ett flertal väpnade gerillaorganisationer som är verksamma i Filippinerna. De viktigaste är MILF, en muslimsk organisation som kämpar för autonomi för Mindanao i söder, samt New Peoples Army, NPA, kommunistpartiets väpnade gren. Ideologiskt finns likheter mellan NPA och Röda Kmererna i Kambodja och Sendero Luminoso i Peru. Partiets ledare Sison, lever i exil i Holland och styr partiet därifrån. Båda gerillarörelserna är upptagna på såväl FN:s som EU:s lista över terrororganisationer.

Avstannade fredssamtal

Under en tid gjordes försök att föra fredssamtal mellan regeringen och gerillan. Samtalen avbröts 2004, och har sedan dess legat nere. Kommunisternas krav för att delta i samtal är att regeringen verkar för att NPA tas bort från USA:s och EU:s listor över terroristorganisationer. Regeringen har inget intresse av att tillmötesgå det kravet eftersom de menar att NPA själva försatt sig i denna situation och måste ta avstånd från terrormetoder. NPA å sin sida menar att regeringen direkt är ansvarig för de mord eller attentat mot olika kommunistsympatisörer eller människorättsaktivister som är vanligt i landet.

Många av dem vi talade med gjorde bedömningen att båda parter har ett intresse av att få igång fredssamtalen, men att ingendera parten i grunden vill nå fred. Gerillan ansågs vara intresserade av samtalen för att genom dem nå internationell erkänsla och status som krigförande part. Regeringen å sin sida ansågs kunna vinna respekt i det internationella samfundet som ansvarsfull och fredssträvande. Norska UD försöker skapa förutsättningar och ramar för nya fredssamtal, hittills utan framgång. De norska kyrkorna, är i samverkan med utrikesdepartementet, engagerade i samtal med kyrkorna på Filippinerna för att undersöka i vilken mån de kan medverka till en ny runda av fredssamtal. Förväntningarna på snar framgång tycktes inte vara högt ställda.

Kommunistpartiet krigsbeskattar

Kommunisterna i Filippinerna har förlorat mycket av den finansiering som de tidigare fick genom att biståndsorganisationer främst i Europa gav stöd till organisationer som direkt eller indirekt var kopplade till kommunistpartiet. Kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer, en del kristna organisationer, fackliga rörelser och andra uppfattades av frivilligorganisationer i Europa som folkligt baserade rörelser. Stöd till dem sågs som ett bidrag till demokratisk utveckling. En del av dessa organisationer hade band till kommunistpartiets system av frontorganisationer med uppgift att mobilisera kadrer och att bidra med ekonomiska resurser till partiet. När stödet till dessa organisationer strypts, och inte ens Kina eller Nordkorea ser filippinska kommunister som allierade, är NPA tvingat att söka alternativa finansieringskällor. Det sker bland annat genom ”krigsskatt” i de områden där de har viss kontroll, och genom att utkräva avgifter av kandidater som uppträder i ”deras” områden i samband med valrörelser. Det är en form av beskyddarverksamhet som på klassiskt manér innefattar hot och mord.

Den oberoende kyrkan i Filippinerna, IFI

Det är i denna miljö IFI den oberoende kyrkan i Filippinerna har att verka. Kyrkan föddes under befrielsekampen mot Spanien som en utbrytning ur den Spanientrogna katolska kyrkan. Grundaren Gregorio Aglipay (som vördas som kyrkans skyddspatron) deltog i två misslyckade befrielsekrig och blev legendarisk bland sina efterföljare. Hans befrielsekamp och patriotism har präglat kyrkan. Iglesia Filipina Independiente, IFI, hävdar inte utan stolthet att kyrkan är näst störst av kyrkorna i landet och att den förvaltar det katolska arvet. Med runt 5 miljoner medlemmar är omkring 6 % av landets invånare med i IFI. Den katolska kyrkan, som inte försonats med IFI, är totalt dominerande i Filippinerna. Nu ökar dock konkurrensen från snabbt växande USA-influerade bibelfundamentalistiska sekter och från den inhemska unitariska kyrkan Iglesia ni Kristo.

I det nationella kristna rådet i Filippinerna samlas de historiska protestantiska kyrkorna. Till dem räknas IFI med sina gammalkatolska rötter och historiskt sett nära relationer med episkopalkyrkan. Schablonbilden är att den katolska kyrkan i huvudsak är konservativ, både i fråga om moral och om politik, medan det nationella rådet beskrivs som västerinriktat.

Bilden av IFI s förhållande till politiken är långt från entydig. Den har bland sina medlemmar människor med olika bakgrund, och med vitt skilda politiska uppfattningar. Under Marcosdiktaturen härbärgerade kyrkan både president Ferdinand Marcos som medlem, och den radikala och kyrkokritiska National Priest Organization där mest yngre präster deltog. Många av dem som då engagerade sig i prästföreningen har idag ledande positioner inom IFI. Bland dem som har ansvar inom kyrkans ledning, finns de som är engagerade i kommunistpartiets frontorganisationer. De är beredda att gå långt i försvaret av kommunistpartiets ståndpunkter. För några är det inte självklart att ta avstånd från de dödslistor som kommunisterna upprättat och den krigsbeskattning som de infört, något som bekräftades när vi tog upp den frågan i en del samtal. Kyrkans ärkebiskop och generalsekreterare ger emellertid en mer nyanserad bild av IFI: s förhållande till ultravänstern. De hävdar att kyrkan måste stå på de fattigas sida, men accepterar inte att gå det ena eller andra politiska partiets ärenden. Det nyligen genomförda valet av Obispo Maximo Godofredo David kan tolkas som ett medvetet försök att bevara kyrkans politiska integritet då han fick överlägset fler röster än den kandidat som kommunistpartiet bland andra satsade på.

Dock förefaller det vara så, att det på olika nivåer inom IFI finns nära band och starka sympatier med en rad av kommunistpartiets frontorganisationer. De banden har naturligtvis betydelse för hur kyrkan tacklar ideologiska frågor. Inget har emellertid framkommit som ger oss anledning att tro att kyrkoledningen som sådan agerar frontorganisation, i den meningen att deras beslut underställs kommunistpartiets bedömningar, eller att de skulle kanalisera några ekonomiska resurser till partiet.

När frågan om Svenska kyrkans stöd till IFI aktualiserats i kyrkomötet har frågeställaren hänvisat till Akbayan – ett reformsocialistiskt parti som det svenska socialdemokratiska partiet samarbetar med. Detta parti kom till 1998 och vann 900.000 röster i det senaste valet. Det gav dem två platser i kongressen. Delegationen fick möjlighet att föra ett längre samtal med Akbayans ordförande, med bakgrund i den katolska studentrörelsen, och internationelle sekreterare, som tidigare tillhört kommunistpartiets innersta kärna. De sade sig sakna detaljkunskap om IFI, men menade att kyrkan nog tidigare haft en tydligare samhörighet med den kommunistiska sfären, men att kyrkan nu föreföll mer splittrad och att den tycktes vara upptagen av inre problem.

Fördjupad dialog

Situationen i Filippinerna präglas av växande fattigdom, korruption bland de styrande skikten och av våld från både höger och vänster. En kyrka som verkar i en sådan miljö måste förhålla sig till den verkligheten. För de allra flesta av kyrkans medlemmar präglas vardagen av kampen för jobb, mat och utbildning. Många tvingas söka sig utomlands för att kunna ge sig själva och sina familjer en rimlig chans till ett liv med fattigdomen på armlängds avstånd. Den som formulerar visioner om rättvisa och en tillvaro som är bättre än den man känner, har självklart möjligheter att få anhängare.

Mot den bakgrunden blir det en uppgift för den, som vill stå i ett ansvarsfullt partnerskap med en kyrka som IFI, att bidra till att ge redskap för att tolka ideologiska och politiska rörelser och öka medvetenheten. Svenska kyrkan skulle kunna bidra till detta bland annat genom att erbjuda fördjupade kurser i mänskliga rättigheter till de prästseminarier som utbildar nya präster inom IFI. Svenska kyrkan skulle också, gärna i samverkan med andra kyrkor med vilka IFI har konkordat, kunna fördjupa den teologiska dialogen och bearbeta exempelvis frågorna kring gästarbete och migration och den Aids-epidemi som är att vänta. Att en del medlemmar och medarbetare i IFI hyser sympatier för kommunismen och dess metoder i Filippinerna bör leda Svenska kyrkan till slutsatsen att fördjupa dialogen med IFI som ett bidrag till de förändringar som är nödvändiga i Filippinerna.